Utgångspunkten i alla våra utbildningar är att arbetet med de mänskliga rättigheterna utgör ett kärnuppdrag för aktörer inom staten, kommunerna och regionerna. Skälet till denna utgångspunkt är att de mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan den styrande makten och individen. Det handlar dels om gränserna för maktens utövande i relation till enskilda människor, men också om de positiva skyldigheter som det allmänna har i relation till enskilda, exempelvis genom att se till att enskilda kan utkräva mänskliga rättigheter som rätt till utbildning eller rätt till personlig säkerhet.
Under 2021 fyllde den svenska demokratin 100 år vilket firades runt om i Sverige med aktiviteter på temat demokrati. Uppsala universitetets MR-uppdrag deltog i ett flertal aktiviteter genom föreläsningar på temat demokrati och mänskliga rättigheter med fokus på frågor som hatbrott, pluralism, integration och bemötande. Men jubileet gav inte bara tillfälle att fira, utan gav även tillfälle för omfattande reflektion över demokratins utmaningar.
Diskussionen om demokratins utmaningar är högaktuell. Demokratirapporter visar enhälligt att trenden är att demokratin försvagas och att allt fler länder avdemokratiseras. Antalet demokratier är färre idag än för tio år sedan och det sker en kontinuerlig försvagning av demokratiska stater till följd av faktorer som auktoritära strömningar, desinformation och populism. V-Dems demokratirapport som publicerades så sent som i mars 2022 visar att på bara tio år har så många som 20 procent av länderna i EU avdemokratiserats.
Såväl demokrati som mänskliga rättigheter utgör centrala konstitutionella värden i det svenska styrelseskicket. Vår regeringsform stipulerar i de inledande paragraferna att all offentlig makt utgår från folket, samt att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans fri- och värdighet. Den svenska demokratin brukar anses som stark. Men hur ser egentligen det konstitutionella skyddet för demokrati och de mänskliga rättigheterna ut? Att demokrati och mänskliga rättigheter är inskrivet i vår grundlag innebär inte att dessa värden med nödvändighet åtnjuter ett starkt konstitutionellt skydd. Det för med sig frågan om hur skyddade vi är mot populistiska och auktoritära krafter som hotar försvaga demokratin – men också hur starkt ett sådant skydd bör vara.
I Mänskliga rättigheter och demokratins väktare i den stridbara demokratins tjänst ställer statsvetaren Helen Lindberg frågan om de mänskliga rättigheterna bör skyddas till varje pris – till och med om priset är att ”tumma på demokratin och väljarkårens suveränitet”. Lindberg relaterar sin fråga till det som kallas för en stridbar demokrati – en idé om demokratins rätt att försvara sig själv mot antidemokratiska krafter. Lindberg refererar till den svenske juristen Stellan Gärde som menar att det är förhållandevis enkelt att avskaffa både demokrati och mänskliga rättigheter på demokratisk väg genom att vår grundlag kan ändras i allmänna val. Här har Sverige ett förhållandevis svagt skydd jämfört med våra grannländer, men framförallt jämfört med Tyskland där folkviljan begränsas i syfte att skydda demokratin. Oavsett folkviljan så får inte vissa delar av den tyska grundlagen ändras och har således ett inbyggt skydd mot exempelvis populistiska krafter och desinformation.
Att bygga in dylika skydd i konstitutionen är inte det enda sättet att skydda demokratin. Lindberg resonerar även kring deliberation och utbildning som sätt att försvara demokratin. Deliberativ demokrati brukar även kallas för samtalsdemokrati och den betonar rätten att delta i den demokratiska diskussionen, där kommunikation och goda argument är ledstjärnor snarare än majoritetens vilja. En stark demokrati, menar Lindberg, öppnar upp för deltagande i det demokratiska samtalet och den politiska gemenskapen, vilket innebär att förutsättningarna för deltagande måste säkras genom utbildning men också genom att tjänstepersoner involverar enskilda i den politiska demokratiska gemenskapen.
Här kan vi se den roll som mänskliga rättigheter bland annat spelar för att säkra demokratin. Utbildning, transparens (tillgång till information och insyn i beslutsfattande), delaktighet på lika villkor, osv. utgör viktiga förutsättningar för demokrati. Samtidigt kräver de mänskliga rättigheterna en fungerande politisk gemenskap som är inkluderande, transparent och omfattar möjligheten till ansvarsutkrävande. Mänskliga rättigheter och demokrati tycks således vara ömsesidigt beroende av varandra. Lindberg menar att ”både demokrati och mänskliga rättigheter är grundade i och förutsätter gemensamma principer om bland annat ansvarighet, individuell frihet, inkludering, deltagande, och icke-våldslösningar på politiska och sociala konflikter” och att detta är principer som bör genomsyra tjänstepersoners offentliga ethos. Det Lindberg kallar för en motståndsberedd demokrati ställer därmed stora krav på tjänstepersoners ämbetskurage att försvara demokratin mot antidemokratiska krafter.
Den 21 april 2022, kl. 08.30-10.00 ger vi ett frukostseminarium på ett liknande tema. Under rubriken Mänskliga rättigheter i en demokrati diskuterar Per Sundman och Elena Namli, professorer i etik vid Uppsala universitet, frågan om alla politiska tolkningar av demokrati är lika rimliga, och vad som händer med den demokratiska modell som stipuleras i grundlagen där mänskliga rättigheter ifrågasätts och utmanas av olika politiska aktörer. Seminariet genomförs digitalt och du anmäler dig här: Länk till anmälning
Helen Lindbergs läsvärda text finns att läsa i sin helhet i antologin Mänskliga rättigheter i teori och praktik som är framtagen inom MR-uppdraget och som används som kursbok i vår grundutbildning i mänskliga rättigheter. Deltagare på grundutbildningen får ett exemplar av boken, men den finns också att köpa i bokhandeln.
