Senaste inlägget • 13 september, 2022 •
Nyhet
OkategoriseradeBarnkonventionen som svensk lag – har inkorporeringen haft någon betydelse?
Den 1 januari 2020 blev FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) svensk lag. Tanken var att inkorporeringen skulle bidra till att synliggöra barnets rättigheter och att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i offentlig verksamhet än vad som tidigare varit fallet. Förhoppningen var att inkorporeringen skulle förtydliga det ansvar domstolar och andra rättstillämpare har att beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen och bidra till att barns rättigheter beaktas vid bedömningar och avvägningar i frågor som rör barn. Förväntningarna på vad en inkorporering skulle innebära var stora, inte minst hos de barnrättsorganisationer som länge bedrivit lobbying för att konventionen som sådant skulle bli svensk lag och därmed tillämplig i enskilda fall. Frågan man kan ställa sig är dock, så här snart tre år efter det att inkorporeringslagen trädde i kraft, om inkorporeringen av barnkonventionen hittills haft någon betydelse?
Innan vi kommer in på frågan om effekter av inkorporeringen bör dock något sägas om vägen dit och varför inkorporering över huvud taget blev en fråga. Barnkonventionen antogs av FN:s Generalförsamling 1989 och trädde i kraft 1990. Samma år ratificerade Sverige konventionen, det vill säga riksdagen beslutade att Sverige skulle bli folkrättsligt bundet av den. Sverige var ett av de första länderna i världen som tog detta steg. Vilken betydelse en ratificering får i det nationella rättssystemet beror på vilket förhållningssätt staten har till internationell rätt. Traditionellt så brukar man tala om att en stat kan vara antingen monistisk (och betrakta nationell och internationell rätt som delar av samma system, men på olika nivåer) eller dualistisk (där nationell och internationell rätt är olika rättssystem). I ett land i den monistiska traditionen så kan, enkelt uttryckt, internationell rätt tillämpas direkt på nationell nivå, inklusive i individuella fall, medan det i ett dualistiskt land måste till någon form av åtgärd för att göra den internationella rättsregeln ”nationell”. I praktiken är det sällan så att ett land är renodlat monistiskt eller dualistiskt och vitsen med denna uppdelning har också ifrågasatts alltmer (se t.ex. Klabbers 2021 kap. 16). Icke desto mindre kan begreppen monism och dualism användas som ett sätt att förstå grundläggande principer för relationen mellan nationell och internationell rätt och också vad som krävs för att rätten ska kunna tillämpas.
Sverige beskrivs ofta som ett land som främst tillhör den dualistiska traditionen. Detta innebär i korthet att en internationell konvention på något sätt måste införlivas i svensk rätt för att kunna tillämpas i enskilda fall exempelvis i en domstol. Detta kan ske på olika sätt. Den vanligaste formen är transformering, då konventionsartiklar eller principer skrivs om och tas in existerande svensk lagstiftning. En annan metod är konstaterande av normharmoni, då lagstiftaren konstaterar, vanligtvis vid tiden för ratificeringen, att den svenska rätten uppfyller alla de krav konventionen ställer och att inga ändringar eller tillägg behövs. Ett tredje sätt är inkorporering, då själva konventionstexten, eller stora delar av den, som sådan görs till svensk rätt. Transformering är den vanligaste metoden och i skrivande stund är det bara två människorättskonventioner som inkorporerats i svensk rätt: Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna samt barnkonventionen. Det ska tilläggas att det inte är så att man bara kan välja en metod; flera kan tillämpas parallellt vilket bland annat varit fallet med barnkonventionen.
Valet att inkorporera en konvention innebär dock att lagstiftaren vill ge en tydlig signal om att konventionen i sig är viktig. Att inkorporering blev valet för barnkonventionen 30 år efter det att Sverige som stat blev bundet av den – bundet i den mening att Sverige varit tvunget att följa konventionen under alla dessa år, men att den inte direkt kunnat läggas till grund för exempelvis en dom eller ett beslut i ett enskilt ärende – kan tolkas dels som att transformering och andra metoder inte varit tillräckligt effektiva för att ge barnrättsperspektivet genomslag i svensk rätt, dels att lagstiftaren har velat visa handlingskraft på denna punkt. Det kan också ses som ett exempel på där framgångsrik lobbying från intresseorganisationer har bidragit till att regeringen ändrat ståndpunkt, till den grad att man valde att bestämma sig för att konventionen skulle inkorporeras redan innan den utredning som tillsats för att utreda för- och nackdelar med en sådan åtgärd hade lämnat sitt betänkande. En mer ingående analys av vägen fram till inkorporering av barnkonventionen kan man läsa här (Leviner 2018 och Thorburn Stern 2019).
Ett uttömmande svar på frågan om inkorporeringen har fått önskad effekt är emellertid svårt att ge, i alla fall i detta tidiga skede. Den statliga Barnkonventionsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU 2020:63) att svensk lagstiftning och vägledande praxis generellt uppfyller de krav som barnkonventionen ställer, med några undantag gällande exempelvis skydd mot diskriminering på grund av föräldrars eller andra närståendes åsikter, verksamhet eller ställning, vårdnadsfrågor, och obligatorisk grundskoleutbildning för alla barn i landet. I sammanhanget kan nämnas att praxisbildande instanser som Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen under årens lopp har varit ganska restriktiva med att hänvisa till barnkonventionen i domskäl och överväganden, och det är svårt att se något tydligt trendbrott skett på denna punkt efter det att inkorporeringslagen trätt i kraft (jfr Thorburn Stern 2021). Tittar man på området migration, ett rättsområde där det lyfts fram som särskilt viktigt att barnrättsperspektivet stärks, så har Migrationsöverdomstolen förvisso i ett par uppmärksammade avgöranden runt tiden för och strax efter det att konventionen inkorporerats lyft fram och diskuterat barnkonventionens betydelse för rättstillämpningen, i synnerhet gällande principen om barnets bästa (se MIG 2020:24 samt MIG 2021:18). Inget av detta ger dock någon indikation på hur ofta barnkonventionen används i de lägre instanserna eller på myndighetsnivå, eller vilket genomslag den faktiskt haft i enskilda fall.
Att lagstiftning och praxis stämmer överens med barnkonventionen, eller att domstolar hänvisar till den betyder inte heller, som Barnkonventionsutredningen också påpekar, att barn får sina rättigheter uppfyllda i praktiken. För detta krävs förändringar inte bara i hur lagen ser ut och i vilken mån och omfattning barnkonventionen som en faktor inkluderas i rättstillämpningen utan också, vilken tycks vara en mer långsam process, en förändring av hur vi ser på barn som subjekt respektive objekt och som rättighetsbärare med samma status som vuxna personer. Det spelar rent krass ingen större roll hur mycket barnkonventionen, barns rättigheter och barnrättsperspektiv hänvisas till i lagstiftning, förarbeten, praxis och styrdokument så länge den som tolkar och tillämpar lagen inte bara vet att lagen ska tillämpas på ett visst sätt, utan också varför, och förstår att det handlar om grundläggande frågor om lika värde och rättigheter. Förstår man varför något är viktigt är chansen större att man faktiskt agerar. Detta är, som jag ser det, den största utmaningen för att barns rättigheter inte bara ska synliggöras utan också tillmätas erforderlig vikt.
/Rebecca Thorburn Stern, professor i folkrätt, Uppsala universitet
AKTUELLT 
KURSUTBUD
